Hans Peter Thomas | Patientberättelser | Hollister SE

Berättelser om triumf och inspiration

Hollisters inkontinensvård är engagerad i människor och vill förbättra deras liv. Det börjar med användardriven forskning och utveckling, i kombination med en långvarig tradition av tekniska framsteg och hängivna experter som förstår vikten av högkvalitativa sjukvårdsprodukter för att återfå och bibehålla självständiga liv. Följande berättelser kommer från verkliga medlemmar i gemenskapen kring Hollisters inkontinensvård – produktanvändare, vårdare och kliniker – som är engagerade i livet. Dessa mänskliga berättelser vittnar om vår vägledande princip: Människan först.

Hans Peter Thomas, Tyskland

"En lång slank man klädd i regnrock, med huvudet sänkt mot vinden, korsar det annars tomma kullerstenstorget medan han håller hårt i en svart instrumentväska. Han är på väg till Concertgebouw. Formen på hans väska avslöjar att är han tubaspelare. Från ingenstans kommer en liten flicka, som inte verkar känna kylan (hon bär ingen jacka), fram och skuttar bredvid mannen. Hon viftar med armarna i luften och fladdrar med fingrarna som en balinesisk dansare."

Hans Peter var 3 år gammal när hans far dog. Hans mamma var vid det laget van vid förlust och prövningar. Hon var en ståndaktig kvinna som alltid höll modet uppe under svåra förhållanden. Det var viktigt för henne att hennes barn var lyckliga, och hon gav dem lycka i överflöd. Hon svor på att inte visa sin sorgsenhet. Men hon avslöjade den ändå med sin ständigt inåtvända blick.

Hans Peter har haft sin beskärda del av förlust och prövningar men han använder aldrig de termerna för att beskriva sitt liv. Fråga honom och han kommer att säga att han har haft tur men han skulle också erkänna att han inte alltid haft den inställningen.

"Den största lärdomen tog oss hårt. Det är inte alla som lyckas komma tillbaka", säger han. "Det är svårt att be om hjälp, ibland också att veta när man behöver hjälp, och det är ännu svårare att acceptera hjälp när den erbjuds."

"En ung pojke vandrar på stranden vid Atlanten och plockar upp sjöstjärnor som har spolats upp på sanden. Han kastar tillbaka dem i havet medan han går. Ett par närmar sig och frågar honom vad han gör, på vilket han svarar "Jag räddar sjöstjärnor". Mannen ser sig omkring på stranden och säger till pojken "Men det finns tusentals sjöstjärnor som spolats upp längs hela kusten. Det är omöjligt att rädda alla." Medan han kastar en sjöstjärna tillbaka i vågorna svarar pojken "Jag räddade den"."

Stilig, känslig, vältränad, med ett strålande leende som lyser upp hans redan klarblå ögon – Hans Peters liv är i många avseenden som en dröm. Hans älskade, som han delar sitt liv med, är en källa till inspiration och glädje men också hans perfekta motspelare. Utmaningar är bra för själen. Hennes två barn, som vuxit upp med honom i sitt liv, tänker på honom som en far. Han har den stora turen att arbeta med bra människor och de drar nytta av hans målmedvetenhet och erfarenhet. Vi ger vad vi ger så att andra kan leva. Han byggde sitt eget hus i det grönskade landskapet i sydvästra Tyskland och har en andra bostad i Turkiet – landet med vita stränder, azurblå himmel och turkost vatten. Och även om han öppet medger att han ibland önskar att han kunde använda sina ben är han inte förbittrad (en "ibland-önskan" är ett sätt att acceptera).

Hans Peter tar värvning i den tyska armén vid 19 års ålder. Det dröjer inte länge innan hans kropp börjar uppvisa tecken på försvagning. Han ramlar. Han ramlar igen. Och igen. Läkaren kan inte hitta orsaken. Hans tillstånd försämras. Han förlorar kontroll över sin blåsa. Denna gång upptäcks en malign massa i hans ryggrad. En operation följde som resulterar i en funktionsnedsättning men inte total förlamning. Hans Peter kan gå men har förlorat förmågan att springa. Hans tid i armén blir kort.

Under följande tio år blir det två operationer till. "Det har lärt mig tålamod och ödmjukhet. Jag har lärt mig vad det innebär att vara mänsklig." Så när Hans Peter hamnar permanent i en rullstol efter den fjärde operationen omfamnar han den nya situationen med den värdighet som följer av svårvunnen acceptans.

"Barnet med den röda ballongen närmar sig mannen för att fråga om han verkligen inte kan gå. När flickan hör mannens svar ger hon honom sin ballong. "Kanske du kan flyga", säger barnet."

Barn anses vara naiva. Idealister, orealistiska. De kan vara båda men samtidigt mer realistiska än vi tror. Det finns inget naivt med förundran eller orealistiskt med fantasi. Att uppleva under är att lära känna världen på nytt, om och om och om igen. Ett barn förundras utan förbehåll. En man förundras och ser möjligheter.

"Naiv idealism är en mäktig kraft."