Heinrich Koberle | Patientberättelser | Hollister SE

Berättelser om triumf och inspiration

Hollisters inkontinensvård är engagerad i människor och vill förbättra deras liv. Det börjar med användardriven forskning och utveckling, i kombination med en långvarig tradition av tekniska framsteg och hängivna experter som förstår vikten av högkvalitativa sjukvårdsprodukter för att återfå och bibehålla självständiga liv. Följande berättelser kommer från verkliga medlemmar i gemenskapen kring Hollisters inkontinensvård – produktanvändare, vårdare och kliniker – som är engagerade i livet. Dessa mänskliga berättelser vittnar om vår vägledande princip: Människan först.

Heinrich Köberle, Tyskland

Det finns människor som bor hela sitt liv uppe på ett berg. Som brukar jorden och tar hand om sina djur och sitt hem. De lever ofta ett ensamt liv, även när de lever tillsammans med någon. Kanske på grund av den öronbedövande tystnaden som härskar ovanför trädgränsen, där ekon färdas med vinden och kan höras flera mil. I bergen är ensamheten ren sång.

Heini växte upp på Obermaiselstein, nära Oberstdorf, i Tyskland. Hans berg (bor man på ett berg blir det ens eget berg) höjer sig 1 700 meter över havet. Heini kände till berget lika väl som en kringvandrande herde. Precis som hans far och hans farfar sköter hans bröder familjens gård, numera ombyggd till pensionat för vandrare.

1969. Som alla män i hans ålder är Heine förpliktigad att ta värvning i Tysklands försvarsmakt. Som stark och tålig bergsbo hamnar Heini i elitförbandet Gebirgsjäger i Mittenwald, ett bergsinfanteri som består av 15 elitsoldater vars uppdrag innefattar bergsklättring och skidåkning. Där lär han sig värdet av teamwork och disciplin, värden som hädanefter formar hans liv.

Lycka kan uppstå ur olycka (förutsatt att man har rätt inställning, vilket inte alla har). "Vi behöver alla tur", säger Heini, vars ljusblå ögon glittrar som en bergsbäck i solen. "Det är svårt att ta sig fram i livet utan det." Gudrun personifierar turen i Heinis liv, och vice versa. De möttes på en lokal pub. Han satt vid ett bord och hon kom direkt från handbollsplanen tillsammans med sina vänner. Samtalet flödade mellan dem den kvällen år 1971. De hade turen med sig.

Två år tidigare, tidigt en varm morgon i maj, är Heini på väg genom en tät skog på en smal landsväg. Bilens framlyktor lyser i mörkret. Den fyrcylindriga motorn smattrar, hjulen snurrar. Mer hastighet. En skarp kurva. Hans mamma kommer aldrig över det. Hon ber om ett mirakel, som om han inte längre är hel. Hon vallfärdar till Lourdes. Reser gång på gång till Altötting i Bayern för att bönfalla Svarta Madonnan. Hjälp min son, vädjar hon, hela honom.

Bilen sladdar utom kontroll genom kurvan och gör en volt och Heini hamnar skadad och snedvriden vid sidan av vägen, vid medvetande men utan rörelseförmåga. Hans nacke är bruten. Han är helt förlamad. Han känner ingenting. Han vet att han aldrig kommer att känna något igen, varken sand mellan tårna eller den jämna bakelitratten mellan fingrarna – inget utom vinden mot hans mörbultade ansikte och de känslor som flödar i hans hjärta. Solen står lågt på himlen, vägen är stilla, omgivningen tyst. Heine vet att den godtyckliga slumpen har förändrat hans liv för alltid. Han vet också att han kommer att fortsätta.

"Livet är vad du gör det till."

Han måste ta farväl av sitt berg. Ingen mer klättring, vandring, skidåkning. Men vad han inte kan förutspå i den stunden är att han kommer att uppnå andra höjdpunkter. Moraliska höjdpunkter. Spirituella höjdpunkter. Atletiska höjdpunkter. Kärlekens höjdpunkt.

Efter år av intensiva böner förstår Heinis mamma till slut det mirakel som Heini förstod redan den ödesdigra eftermiddagen. Inte bara överlevde hennes son, inte bara besegrade han oddsen (läkarna förutspådde att Heine skulle leva fem, högst tio, år till), utan Heine levde upp. Och han fortsätter att leva sitt liv.

1984, Stoke Mandeville, Storbritannien. Det är första gången som ett 1A-rullstolsmaraton för rullstolsburna idrottare hålls under de Paralympiska spelen (1A är kategorin för idrottare med svårast funktionsnedsättning, som Heini). Heini var den enda deltagaren som slutförde och vann därmed det första av fyra guldmedaljer på rad i Paralympiska spel: Stoke Mandeville 1984, Seoul 1988, Barcelona 1992, Atlanta 1996. I Sydney 2000 tävlade han för sista gången i rullstolsmaraton i de Paralympiska spelen och vann silver. Sammanlagt har Heini deltagit i mer än 160 maraton och lopp över hela världen. Hans uppnådde sin bästa tid i Berlins maraton 1995 och satte världsrekord i sin kategori på 2:23:08.

Heini och Gudrun – partners, följeslagare, älskare, själsfränder och vänner för livet. De erkänner villigt vilken tur de haft och delar samma livsfilosofi.

"Var den förändring du söker."

På uppdrag av tyska rullstolsidrottförbundet tränar Heini och Gudrun unga rullstolsidrottare och bygger upp kvaliteter som ansvar, beslutsamhet, skicklighet, mod och envishet. De arbetar med dessa kvaliteter under workshops särskilt utformade, men inte exklusiva, för personer som nyligen börjat använda en rullstol. De anser att idrott handlar om mer än att vinna. "Medaljer förlorar sin glans. Släktskap, vänskap och att inspirera andra lyfter fram det som finns inuti dem, är det som betyder något, det som varar." De reser runt hela världen och hälsar på alla vänner som de har lärt känna under sina 39 år tillsammans. Heini arbetar som motivationstränare och Gudrun sköter detaljerna. "Jag är ingen tränare", säger Heini med sin karakteristiska blygsamhet och tillägger med ett leende, "Jag delar med mig av min erfarenhet, från toaletten till löparbanan."

"Bergsbor sägs vara orubbligt stolta. Det är en värdig stolthet född ur ödmjukhet. Ödmjukhet inför bergets kraft."

Och ödmjukhet föder hopp. Av alla saker som Heini och Gudrun ger människorna de arbetar med är hoppet mest värdefullt eftersom hoppet medför möjligheter. "Die Hoffnung stirbt zuletzt." Hoppet dör aldrig. Ibland måste vi dock påminnas om dess potential att hela.

"Gåvan är att veta att du är möjligheten. Du är den som får det att hända. Gör arbetet och belöningen kommer att följa."