Jonathan Mendez | Patientberättelser | Hollister SE

Berättelser om triumf och inspiration

Hollisters inkontinensvård är engagerad i människor och vill förbättra deras liv. Det börjar med användardriven forskning och utveckling, i kombination med en långvarig tradition av tekniska framsteg och hängivna experter som förstår vikten av högkvalitativa sjukvårdsprodukter för att återfå och bibehålla självständiga liv. Följande berättelser kommer från verkliga medlemmar i gemenskapen kring Hollisters inkontinensvård – produktanvändare, vårdare och kliniker – som är engagerade i livet. Dessa mänskliga berättelser vittnar om vår vägledande princip: Människan först.

Jonathan Mendez, USA

"Tekniskt sett är hon min mammas hund." Jonathan pratar om Roxy, en yorkshireterrier på 2,5 kg som man oftast hittar sittandes i Jonathans knä. "Jag kan känna tyngden av hennes vikt och värmen från hennes kropp", säger han och klappar hennes långa, mjuka blåskimrande päls. Roxys ögon tittar upp och tar emot Jonathans beröm.

De två skapar en bild av belåtenhet, där de sitter vid matbordet. Papa sitter tyst på soffan i vardagsrummet bredvid. Bandet mellan morfar och dotterson är påtagligt. Papa. Lång, slank, med milda ögon och uppenbarligen ömt hjärta. En del saker behöver inte bekräftas för att märkas. Jonathan. Sitter, slank, stilig med nyfikna mörkbruna ögon och tålmodigt hjärta. Papa bor i närheten med Jonathans moster och kommer ofta på besök. Helgerna är speciella. Papa hämtar Jonathan och de ger sig iväg. Det är inte destinationen som räknas, försäkrar han, utan snarare utflykten, kamratskapet, den friska luften, enkelheten. "Ibland kör vi till Dolphin Mall. Inte för att handla. Bara för att hänga och åka i rulltrapporna."

Papa är Jonathans morfar. Han och Jonathan delar ett oförgängligt band. Mama, Papas fru, gick bort före olyckan. Och Mama kan inte ersättas. Relationen som skapades mellan morfar och dotterson när Jonathan föddes är solid som ek, flytande som vatten, tränger igenom varje por, varje partikel, vitaliserande, för alltid.

Jonathans familj är sammansvetsad. Lojaliteten är självklar. Liksom ömsesidig respekt, beundran och osjälvisk hänsyn till varandras välmående och säkerhet. Familjen är hemma, ett fort av hopp och tillit, tro och förnyande. Hem är familj. Det inkluderar Roxy. Och Pumpkin, en skygg herrelös hund som räddats från sidan av en väg, en själ som alla andra, värd kärlek.

"Alla behöver en familj", säger Jonathan, och sträcker ut en lugnande hand som Pumpkin tillgivet slickar. Och Coco, en munkparakit som oftast sitter på Jonathans axel och då och då flyger iväg på en kort flygtur genom rummet.

Memorial Day-helgen 2002 reser Jonathan, som går på high school, till Key Biscayne med sin far. De tar med sina cyklar. Jonathan packar ner sina inlines. "Jag kunde inte leva utan mina inlines. Samma sekund som jag kom hem från skolan tog jag mina inlines och gick ut genom dörren igen."

Måndag 27 maj. Jonathan och hans pappa cyklar kilometervis längs stranden och det blir dags att äta varmkorv. Jonathan vet ett bra ställe och bestämmer sig för att åka inlines dit. Han ökar hastigheten nedför backen på bron, varmkorv och tillbehör i handen, smaken av salt på läpparna från den outtröttliga havsbrisen som sveper över ön, med värmen från den tropiska solen på huden, asfaltens glans, stoltheten av att ha allt under kontroll, vältränad, vig, ung. Livet är gott.

Sju månader. Så länge tillbringade Jonathan med att återhämta sig från händelsen som tvingade honom att ge upp sina inlines, sätta undan cykeln. Sju månaders återhämtning från det outplånliga ögonblicket, som vi kallar tragiskt. Vad annat kan vi kalla det? I det ögonblicket förändrades Jonathans liv oåterkalleligt. Finns det inget botemedel? Kanske, en dag. De arbetar på det.

Bilen kom från ingenstans. Krossade Jonathans L1-ryggkota, bröt hans revben, hans skulderblad.

"Allt jag minns är hur ont det gjorde. Som om någon slagit mig i ryggen med en kofot."

Sju månader. Två operationer. Förlorad mark. Den andra operationen var som att börja om från början. Men föresatsen att återfå sitt oberoende levde kvar. Och där fanns naturligtvis hans familj. Stommen i hans liv.

Roxy lyfter på huvudet, gäspar, ändrar ställning i Jonathans knä. "Jag har haft tur", säger han. "Jag kan göra nästan allt själv." Utom att köra bil. Han väntar fortfarande på besked om finansiering för handkontroller. "Jag känner mig som en tonåring som måste be om skjuts hela tiden."

Jonathan jobbar på att ta en kandidatexamen och därefter skulle han vilja studera medicin. "Neurologi", konstaterar han. "För att behandla personer med ryggmärgsskada, som jag själv. Så när de beskriver ilande smärtor i benen som känns som elstötar vet jag precis vad de menar."

Kärlek är motgångens starkaste motståndare. Särskilt kärleken inom familjen, förkroppsligandet av hemmet. Jonathan vet att han är lyckligt lottad. Han har tur som lever. Tur som kan känna vikten och värmen av Roxy i sitt knä. Tur som nästan helt har återfått sitt självständiga liv. Tur.

"Tiden går. Årstiderna kommer och går. Livet är en resa, både härlig och svår. Och kärleken, kärleken varar för evigt."