Raquel Escudero Villaverde | Patientberättelser | Hollister SE

Berättelser om triumf och inspiration

Hollisters inkontinensvård är engagerad i människor och vill förbättra deras liv. Det börjar med användardriven forskning och utveckling, i kombination med en långvarig tradition av tekniska framsteg och hängivna experter som förstår vikten av högkvalitativa sjukvårdsprodukter för att återfå och bibehålla självständiga liv. Följande berättelser kommer från verkliga medlemmar i gemenskapen kring Hollisters inkontinensvård – produktanvändare, vårdare och kliniker – som är engagerade i livet. Dessa mänskliga berättelser vittnar om vår vägledande princip: Människan först.

Raquel Escudero Villaverde, Spanien

Raquel och Alicia skrattar. Igen. Stora bullrande skratt som sedan avtar till ett hjälplöst fnitter. De lutar sig mot varandra, deras pannor möts ett ögonblick i en öm gest medan de hämtar andan, och sedan kommer en ny våg av skratt.


Gamla vänner. År av ömsesidig förståelse lyser igenom även när de inte använder ord.

Raquel Escudero torkar bort en glädjetår från ögonvrån och lutar sig framåt för att förklara. "Vi har känt varandra i 12 år." Hon pratar uttrycksfullt och hennes ögon, händer och ansiktsuttryck säger lika mycket som hennes ord, om inte mer.

Hon tillägger: "Alicia är en av mina bästa rullstolspåskjutare. Det finns inget ställe som är för svårt för henne, hon hittar en väg oavsett hur brant det är. Hon löser alla problem."

Det förklarar inte skämtet men man anar att de har tagit sig igenom många äventyr och knepiga och roliga situationer tillsammans. 

Isabel, den yngsta i gruppen och den enda som är singel, anländer. Mer hjälplöst skratt när vännerna återberättar vad de gjorde kvällen innan. Samtalet kommer in på Raquels förestående resa. Om tre dagar reser hon till Mexiko. Inte till turistorten Cancun eller Mayaruinerna på Yucatan-halvön. Inte ruinerna på turiststråken i alla fall.

Raquels reslust och fascination för andra kulturer tar henne till Mexikos djungler där hon ska besöka lokala stammar. Hennes vänner räknar tillsammans på fingrarna hur många länder Raquel har rest till. Trettiotre hittills. Inte illa för någon som bara är 40 år. Och ännu mer otroligt när man betänker att flera av dessa resor innehöll once-in-a-lifetime-upplevelser.


Raquel ska resa tillsammans med sin pojkvän Juan-Jesus, som hon varit tillsammans med länge, och ett annat par. Istället för att betraktas som ett problem kommer Raquels rullstol att vara en integrerad del av reseäventyret. "Det är kul att planera så att jag kan ta mig till samma platser som mina vänner", säger hon. "Och om jag inte kan komma in på ett ställe går de in utan mig. Det är också kul eftersom jag träffar en massa folk när jag är ensam. Folk är alltid intresserade av min rullstol och kommer fram och pratar med mig."

Alicia frustar av skratt och Isabel lutar sig framåt för att förklara: "Raquel är som en människomagnet." Alicia, som återhämtat sig, instämmer: "Lämna henne ensam i fem minuter och se vad som händer. Hon börjar alltid prata med folk. Vissa är riktigt konstiga. Vi skulle säkert kunna göra en bra film om vi följde efter henne!"

En bra bok också. Raquels upplevelser skulle fylla många kapitel. Till exempel den gången hon åt orm i Kambodja. Eftersom hon inte kunde språket pekade Raquel på en bild på menyn. Kyparen som tog beställningen kom tillbaka efter fem minuter med två levande ormar som slingrade sig i hans händer. "Jag fick välja en, vad annat kunde jag göra?", konstaterar hon. "Måltiden var god, vitt kött med mild smak, som kyckling ungefär."

I Indien besökte hon ett sikhtempel. Hennes vänner kunde gå in men hennes rullstol fick inte eftersom den skulle föra med sig damm på hjulen. En religiös man gav henne ett fat med konstig mat och sa att den skulle bota henne. Som tur var fick hon ta fatet med sig och behövde inte äta maten där – med en snabbtänkt ursäkt för att inte förolämpa honom sa Raquel att hennes religion inte tillät att hon åt mellan måltider.

Hon lät inte rullstolen hindra henne på Ganges när hon, med lite hjälp från Juan-Jesus och andra, kunde navigera en liten båt och ta en tur på Indiens mest berömda flod.

Och sedan var det olyckshändelsen som orsakade hennes ryggmärgsskada. En bilolycka på landsbygden i Namibia. Efter Namibia tillbringade hon en månad på sjukhus i Sydafrika, följt av 10 månader på ett specialistsjukhus i Toledo.

Raquels familj var redan sammansvetsad men nu blev bandet mellan Raquel och hennes föräldrar och systrar Eva och Elena ännu starkare. "De har varit fantastiska", säger hon. "De finns alltid där för mig."

Sedan olyckan för fem år sedan har hon varit i Egypten, Japan, Indien, Kamerun, USA, Thailand, Kambodja och Vietnam. Mexiko står på tur. Den mest avlägsna plats hon varit på är den djupaste djungeln i Papua Nya Guinea, ungefär ett år innan olyckan i Namibia.

Raquel förklarar: "Stammarna levde verkligen på avlägsna platser. Vi fick åka båt i tre dagar och gå tre dagar genom djungeln för att hitta dem. De använde fortfarande stenar för att hugga ner träd och utövade kannibalism. De gav mig pilbågar och pilar som gåva i utbyte mot ris och mjöl. Det var mina bästa souvenirer någonsin."

"Många frågar varför jag reser till dessa länder. När någon frågar mig "Varför måste du resa till Afrika igen?" svarar jag att jag känner till kulturen i Europa men att resa till Afrika eller Asien eller Amerika är att komma till ett helt annorlunda ställe. Det ger mig möjlighet att se livet på ett annat sätt. Och det är värdefullt. Det visar mig hur lyckligt lottad jag är, trots min ryggmärgsskada."

"Att resa gör mig också ödmjuk. Visst, jag var med om en olycka och jag sitter i rullstol. Men jag har vatten i mitt kök och badrum. När jag reser och ser under vilka förhållanden många människor lever inser jag vilken tur jag har. Jag kan inte tycka synd om mig själv när jag ser sådana saker."

Förra december reste Raquel till Kamerun och besökte en liten by vid kusten. Hon tog med sig pennor och block som gåva till den lokala skolan. "Det var fantastiskt att se vart våra pengar gick och det kändes skönt att kunna hjälpa människor som inte har samma möjligheter som jag har", tillägger hon.

Det är denna äventyrslusta kombinerat med medkänsla som bäst beskriver Raquel och relationen hon har till sina nära vänner. Alla berättelser om roliga och lustiga situationer som Raquel upplevt med sina Gatos (invånare i Madrid) vittnar om deras äventyr. Men det är också tydligt att de står varandra nära.

Raquel sammanfattar det med en arm runt Alicia och Isabel: "Goda vänner är de som du kan gå ut och ha roligt med men de finns också där när det känns jobbigt. Det är dem du kan ringa och gå ut med på stan eller ringa när du vill gråta, de finns där för dig."