Stephen Brook | Patientberättelser | Hollister SE

Berättelser om triumf och inspiration

Hollisters inkontinensvård är engagerad i människor och vill förbättra deras liv. Det börjar med användardriven forskning och utveckling, i kombination med en långvarig tradition av tekniska framsteg och hängivna experter som förstår vikten av högkvalitativa sjukvårdsprodukter för att återfå och bibehålla självständiga liv. Följande berättelser kommer från verkliga medlemmar i gemenskapen kring Hollisters inkontinensvård – produktanvändare, vårdare och kliniker – som är engagerade i livet. Dessa mänskliga berättelser vittnar om vår vägledande princip: Människan först.

Stephen Brook, Storbritannien

"Vet du, Brooky, om du skulle dö skulle vi ordna en riktigt bra fest på begravningen." Stephen skrattar åt minnet. Ingen kan få en att skratta i svåra situationer som ens vänner. Svåra saker händer och då är skratt den bästa medicinen. "Jag skulle inte vilja missa den festen", var Stephens svar.

Stephen växte upp i närheten av det landskap som systrarna Brontë beskrev, i robust skönhet med hedar, sandsten och frodiga dalar i West Yorkshire. Han utvecklade en förkärlek för att köra motorcykel som ung tonåring och tävlade ofta i motocross. Han började spela rugby när han var 17, en sport som han passionerat utövade tills han var 39.

"Vi är ett tufft och obevekligt gäng på planen", säger han om sig själv och kamraterna i rugbylaget. "Men utanför planen är vi hur snälla som helst, eller hur", säger han medan han tittar på sin fru Barbara. Att köra motorcykel är helt enkelt en del av hans identitet. En skinande Suzuki Bandit 1200cc står i hans garage. Han kör när han kan, vilket numera är tillräckligt ofta. "Några går på terapi, andra kör motorcykel."

Livet kunde ha varit annorlunda. Stephen arbetade som byggnadsarbetare och var på en arbetsplats när den hydrauliska saxliften som han stod i hamnade i ett dike och välte, och Stephen föll över räcket. "Detta kommer att göra ont", tänkte han när han föll. Och det gjorde det. Fallet bröt hans rygg, bäcken och höft. Läkaren sa till hans mamma och syster att det var osannolikt att Stephen skulle kunna gå igen.

Hans familj och vänner samlades runt honom. Oftast fanns det fyra, fem, sex, sju personer på hans rum samtidigt under besökstiden, som konstant skämtade med honom. Sjuksköterskorna hade aldrig sett något liknande. "Mina kompisar försökte smuggla in lite öl men de kunde inte lura sjuksköterskorna." Gemytligheten, humorn, vänskapen och kärleken hade en positiv effekt på Stephens tillfrisknande.

Trots läkarens första prognos kan han idag gå utan hjälp, dock inte särskilt långt. Långa avstånd avverkas på motorcykeln. Att gå är smärtsamt. Likaså att sitta i en bil. Men att sitta på motorcykeln, med utsträckta armar och händerna på styret, gör inte ont.

Olyckan på arbetsplatsen ägde rum i april 2003. I september året därpå åkte Stephen och hans vänner till Spanien där han och Barbara blev förälskade. Stephen vet hur lyckosam han är i livet: att ha en sådan fantastisk familj och goda vänner. Att kunna gå igen efter ett så fruktansvärt fall. Att fortfarande kunna köra motorcykel.

I maj 2008 flög han till San Diego, Kalifornien, där han hyrde en 1500cc Harley Davidson Road King och körde norrut till San Francisco längs den spektakulära kustvägen som kallas Highway 1. Resan var en dröm som blev sann. Harleyn däremot var inte en dröm. I sitt fotoalbum skrev Stephen: "Harley Road King 1500cc – tung, långsam, svårhanterlig – bara skräp, ärligt talat." Stephen och Barbara lever livet fullt ut, vad som än händer. De kallar det att "fira livet".